is'nt it ironic that..
adore the ones who ignore us,
hurt those who love us,
love the ones who hurt us?
Agnes Andersson var en av dessa kvinnliga pionjärer. Hon föddes 1865 på majorsbostället i centrum av Alfta. Hennes far var affärsman och drev en liten diversehandel. Agnes var mån om att skaffa sig ett yrke och målsättningen var klar. "Antingen skall jag bli handlande eller porträttmakare".
Det var nog mer en tillfällighet som gjorde att Agnes Andersson valde att bli fotograf. Seminarielärarinnan Anna Pihlgren bidrog till yrkesvalet. Fröken Pihlgren var lärare vid seminariet i Kristinehamn men brukade tillbringa somrarna i hemsocknen Alfta. Det var hon som ordnade att Agnes bara 20 år gammal kom till lära hos fotografen Rådberg i Kristinehamn. Där stannade hon i tre år.
För att kunna finansiera sina studier hade Agnes Andersson till början förhoppningar om att få låna pengar av patron Olof Ungman, "Alftakungen", som hade gjort sig en förmögenhet på skogar och virkesaffärer och som var god vän med Agnes far. Ungman krävde emellertid säkerhet för sitt lån och det kunde hon inte lämna. Genom förmedling av en syster fick hon istället låna medel av fru Wiman, föreståndare för posten i Edsbyn.
Efter de tre åren hos Rådberg återvände hon till Alfta där hon 1885 öppnade sin egen ateljé i föräldrahemmet. Där kunde hon dock bara arbeta sommartid när ljusförhållandena var goda. Under vinterhalvåret vidareutbildade hon sig hos vännen och kollegan Anny Tideström som 1894 hade öppnat en ateljé på Klarabergsgatan 33 i Stockholm samt hos Zelma Jakobsson - en av dåtidens främsta proträttfotografer som från och med 1873 hade ateljé vid Brunkebergs torg 15 i hotell Delacroix, där även andra av dåtidens Stockholmsfotografer hade ateljéer.
visst är det ironiskt
okej då antecknar jag det mannen :o
